Hur många smörgåsar för ett äldreboende går det på en Ferrari?

 Det är dags att ställa krav på att stat och kommun höjer sin kompetens när det gäller att driva enkla verksamheter då privata aktörer bevisligen kan. Stat och kommun ansvarar för att använda våra skattepengar – vårt gemensamma bidrag till samhället – så kostnadseffektivt som möjligt.

Det påstås i en artikel i Expressen att Jan Emanuel Johanssons företag Hoppetgruppen AB gör en rejäl vinst på att bl.a driva HVB-hem för asylsökande. Debatten om privata vinster för verksamhet som egentligen skulle ha drivits av stat, landsting och kommun kan väl sägas ha uppnått statusen av att vara ”evig”, även om företeelsen historiskt sett är relativt sen.

Först och främst är jag personligen emot slöseri Jag har kanske som enda invånare i det här landet innehaft en mobiltelefon så länge att folk glömt att modellen en gång fanns och då trott att det varit en ny modell de inte sett.

Att privata företag behöver göra vinst är lika naturligt som att en restaurang behöver servera mat för att just kunna vara en restaurang. Jag har inga problem med att ett privat företag går med vinst om det totalt sett blir ett lägre pris för stat och kommun. Men den viktiga frågan måste ju vara varför stat och kommun inte kan driva en relativt enkel verksamhet till samma kostnad som ett privat företag?

Själv har jag varit anställd i ett kommunalägt aktiebolag* (sug på den) som drev olika vårdande verksamheter som HVB-hem för asylsökande människor. Uppställningen för en sådan verksamhet är ganska enkel. Det finns en kostnad för själva huset i form av hyra eller ett lån till banken. Till detta kommer föga ovanliga driftskostnader som vatten, el, sophämtning mm. Inköpen består till stor del av mat och mindre kostnader för aktiviteter och annat material som är vanligt i ett mänsklig boende. Fordon finns också men inte heller de ingår i någon mystisk kostnadskategori som kräver utomjordiska ekonomikunskaper.

Med andra ord en enkel kostnad- och intäktsbudget av det slag som används i ekonomiutbildningar.

Så till den viktiga frågan: hur svårt kan det vara? Vi som en gång arbetade in denna verksamhet (div behandlingspedagoger och individer från helt andra branscher till vilka jag själv räknades) resonerade som så att vi lika gärna kunde ha drivit den själva – så enkel var den.

Så hur svårt skulle det vara för statliga eller kommunala tjänstemän? Lite elakt kan man undra om vissa inte hamnat fel och egentligen hade gjort bättre i från sig på Samhall där man erbjuder arbetsuppgifter av enklare slag.

Så vad vill jag ha sagt med detta jo att även om det kan finnas skäl att lägga ut vissa verksamheter privat, behöver vi på allvar ifrågasätta den kompetens som finns inom stat och kommun och se till att vi inte låter skattepengar i onödan styras om till privata fickor när en verksamhet är av skolbokskaraktär.

Frågorna det handlar om är vem de insamlade skattemedlen är till för eller i vems fickor de ska hamna. En annan fråga att ta ställning till är hur ansvaret över dessa medel utövas.

*)Parallellt med detta bolag fanns flera helt privata aktörer. Skillnaden var att överskottet från det kommunala aktiebolaget gick tillbaka till ägarkommunerna.

I denna artikel diskuteras endast kostnadsaspekten av att lägga ut uppdrag på privata företag. Även andra aspekter som kvalité och tillgänglighet kan vara relevanta.

För diskussionen framåt med Facebook:
Mario Bosson
Skriven av: Mario Bosson 3 Articles
Redaktör // mario.bosson@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera