Varför kan inte en generaldirektörer ha tillsvidareanställning?

Foto: Transportstyrelsen, Editerad av Oberoende Förnuft

Sverige har fått en ny adel, en politisk adel som får höga poster efter partibok. Gång på gång ertappas dessa kvoterade generaldirektörer och liknande dignitärer med att begå tjänstefel, till att numera även bryta mot lagen. När man är under brottsutredning kring rikets säkerhet är det t.o.m. möjligt att numera få löneökning. Numera har vi även en “elefantkyrkogård” på regeringskansliet där tidigare ”chefer” som inte klarat sköta sina myndigheter placeras, skillnaden mot exempelvis vanliga medlemmar i A-kassan är att dessa upprätthåller bibehållen lön runt den smått blygsamma sexsiffriga klassen; under ett flertal år framöver. Som vanliga medborgare har vi uppenbart problem med s.k. ”växande klassklyftor”, dvs. ett offentligt frälse eller offentlig adel som lever i en helt annan verklighet än både väljare och underställda. 

Att leva som man lär

I ett land där våra politiker ofta agerar fallskärmsjägare när företagare avgår är det tämligen tyst kring denna kategori individer. Beror det på vänskapsband, eller att man inte vill äventyra en framtida försörjning? Är det verkligen rimligt att personer som gravt missköter sina arbeten eller blir fällda i domstol får behålla sina titlar, lön och andra förmåner i en ansenlig tid framöver?  Finns det något som helst mervärde i att ha dessa anställda på regeringskansliet, eller varför har det blivit så här? Varför ska dessa individer försörjas under flera år när inga andra samhällskategorier åtnjuter samma möjligheter? Hur kan man från politiskt håll överhuvudtaget tala om ”ökade klassklyftor” med någon form av trovärdighet eller heder i behåll?

Rekrytera på expertis och erfarenhet

Vad är det som säger att en chef är bra oavsett vart denna är placerad, hur många skulle sätta sig i en flygmaskin där Dan Eliasson tjänstgjorde som flygkapten? Tvärtom är en fartygschef eller en befälhavare på ett flygplan någon som gått den långa vägen, och därför kan fatta beslut efter erfarenhet. På samma sätt som ministrar behöver tillsättas efter erfarenhet borde även våra myndigheter eftersträva samma princip. När vår inrikesminister Ygeman som är ansvarigt statsråd över rikspolischefen har bakgrund i bostads-, miljö- och trafikfrågor, när moralen uppenbart sviktat historiskt i trängda lägen kan man rimligen fråga sig hur han blivit rättsväsendets nestor? När rikspolischefen också saknar polisiär erfarenhet, men har fortsatt förtroende av sin chef, kan man rimligen fråga vilka faktorer som ligger till grund för denna bedömning? Hur kan vi finna oss i att en lekman utvärderar en annan lekman, och sedermera uttalar förtroende för vederbörande? Det borde väl snarare vara tvärt om, en ”riktig” rikspolischef som arbetat sig upp genom organisationen, och som känner förtroende för att ansvarig minister är tillräkligt kompetent? 

Framtida förtroende?

Hur vet vi att just myndighetschefer är så pass duktiga att vederbörande ska ha ett förordnande på flera år? När personen aldrig arbetat inom en organisation utan rekryteras utifrån, borde ju detta istället vara en betydande riskfaktor? På andra arbetsplatser har man provanställning, denna har man ett tag och sedan får man tillsvidareanställning (förenklat sett), varför resonerar vi annorlunda kring myndighetschefer? Är dessa kompetenta borde det inte vara några som helst problem att erhålla ett nytt toppjobb på ett annat företag? Tvekar personen att ta arbetet är det sannolikt inte rätt person för tjänsten? När kompetens istället ersätts med partibok, är det således inte förvånande att anställningstiden löper på många år; vilka skulle vid en händelse av felrekrytering vilja anställa dessa individer (bortsett från Regeringskansliet)?

Skulle vi dessutom göra det möjligt att avskeda myndighetschefer som inte gör ett bra jobb (ur medborgarnas syn och ex. inte inrikesministern) skulle vi högst troligt se ett helt annat tempo från dessa individer. Därför är det rimligt att vi ger liknande avgångsvederlag som andra tjänster i samhället, dvs. några månadslöner. Kan man inte omplaceras på en annan tjänst (efter meriter) så får man väl likt vanliga dödliga söka sig till arbetsförmedlingen eller bemanningsföretag? Rimligen bör man också titta på ansvarsutkrävande från rekryteringsprocessen om vederbörande fått arbetet utan erlagda meriter, i andra länder kallas den typen av rekrytering för övrigt för vänskapskorruption.

 

För diskussionen framåt med Facebook:
Ian Fernheden
Skriven av: Ian Fernheden 361 Articles
Ansvarig Utgivare / Chefredaktör // ian.fernheden@fornuft.se

Kommentera med Wordpress

Kommentera