Inför konsekutiva straff för våldsbrott, skydda också personer i deras tjänsteutövning

Spread our love
  • 134
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

IngressAlla har vi säkert hört om begreppet våld mot tjänsteman, en lag som syftar till att öka straffskalan om man ger sig på någon i sin myndighetsutövning. När våldet mäts mot befolkningen (som ökar), minskar således det relativa våldet eftersom att brottsligheten inte ökat lika snabbt som befolkningsökningen; fenomenet har gett stöd till teorin att vi “inte ska vara rädda”. Under gårdagen blev en coop-butik i Hyltebruk i Halland (av alla platser) utsatt för rån där en medarbetare misshandlades brutalt med en kofot. Går det en dag utan att vi hör om mord, brutala övergrepp, diverse attentat mot blåljuspersonal eller allvarliga våldsbrott? 

Lex Polisbilsbrännaren i Malmö
Numera tycks innebörden spela mindre roll då man i ex. hovrätten sänkte straffet för en polisbilsbrännare med sex månader. Bakgrunden var att individen ringt ett falskt larm för att sedan sätta sin plan i verket, när polisbilen anlänt valde man att krossa rutorna och sen kasta in brandbomber. Initialt fick han 1 år i fängelse (dvs. 1,5 år exkl. obligatorisk straffrabatt om 1 / 3) i tingsrätten, hovrätten menade istället på att begreppet mordbrand inte omfattade en polisbil utan dömde istället på grov skadegörelse. Hovrätten ändrar således straffet till ca 8 månader (dvs. 1 år exkl. o.s.r.). När en polisbil kostar en halv miljon kronor, och dessutom utgör sinnebilden för ordningsmakten; är det ofattbart att en person som tar initiativ till att bränna ner fordonet får 8 månader. Samhället måste utkräva ansvar, gärningsmännen bör bli kollektivt skuldsatta på en halv miljon (alternativt vederbörandes målsmän om personerna är minderåriga), samt erhålla ett kännbart straff runt 5 år (inkl. straffrabatt). Rimligen bör det också vara särskilt svårt att få en sådan skuld avskriven.

Lex Kofotsrånaren i Hyltebruk
  När det kommer till dessa brott är det viktigt att samhället tydligt markerar att den typen av gärningar är fullständigt oacceptabla, även coop-medarbetare bör skyddas i sin tjänsteutövning och inte betraktas som privatpersoner; alla har rätt att känna trygghet på arbetet. Svingar man en kofot mot någons huvud borde en åklagare pröva om det kan röra sig om ett dråp- eller mordförsök, risken för att avlida borde vara överhängande. Befinner sig personen dessutom i tjänst borde påföljden (läs straffsatsen) öka markant. Samhället får aldrig och ska aldrig acceptera att det lönar sig att begå våldshandlingar.

Sverige måste få en konsekutiv utdömning av straff kring våldsbrott
Enklaste lösningen på att komma till rätta med allvarliga våldsbrott är att låta straffen löpa konsekutivt, dvs. efter varandra. Idag döms man endast för det brott med det högsta straffvärdet, detta är felaktigt eftersom det således lönar sig att begå många olika brott så länge man inte gör något som ökar maxstraffet. Straffet för grovt rån är mellan 4 till 10 år (exkl. o.s.r.), vilket är fullt rimligt. Attackerar man någon i sin tjänsteutövning (på ex. coop) borde man rimligen känna av det med ett påslag om 3 år (inkl. o.s.r.), synnerligen grov misshandel ger mellan 4 år till högst 10 år (exkl o.s.r.). Skulle polisen lyckas gripa rånaren får domstolen således upp till ca 24 år (exkl. o.s.r.) att spela med beroende på hur allvarligt man tolkar de olika lagöverträdelserna. Är gärningsmannen ung eller förstagångsförbrytare, är det än mer viktigt att samhället tydligt markerar att denne gjort fel.

Har man sedan en övre maxgräns vid ex. 16 år för kombinationer av rån, visar man att samhället ser allvarligt på dessa brott samtidigt som man ändå inte tillämpar den amerikanska modellen “lås in, glöm bort och kasta nyckeln”. Alla förtjänar en andra chans, det är och bör fortsätta vara Sveriges paroll, därför borde någon som sköter sig exemplariskt, tar tag i sitt liv, visar vilja till förändring och skaffar sig en utbildning kunna påverka sin utdömda tid i dessa fall. För övrigt finns det ingen anledning att ge våldsverkare obligatorisk straffrabatt, samhället måste utkräva ansvar från dessa individer samtidigt som man skyddar de medborgare som sköter sig; vare sig man är coop-anställd eller inte. 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 134
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp