Centralisera IS-återvändande, pröva Alice Bah Kuhnkes förtroende

Foto: Alice B.K. av Kristian Pohl / Regeringskansliet (Edited by ObF)
Spread our love
  • 532
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

IngressI Agenda intervjuades demokratiminister Alice Bah Kuhnke, där det framgick att ca 150 personer återvänt från Islamiska Staten till Sverige. Idag ligger ansvaret att hantera dessa terrorister hos socialtjänsten runt om i landet, där arbetet än så länge endast bedrivs av några få kommuner. Säkerhetspolisen (SÄPO) definierar idag dessa 150 individer som ett av de största terrorhotet mot Sverige, och det måste ha varit uppenbart för alla kritiskt tänkande individer som såg Agenda; att regeringen med  Alice Bah Kuhnke inte har kontroll över situationen. I ex. Belgien tvingas de återkommande att ha möten med b la imamer och annan personal som kan dessa frågor minst en gång i veckan. Det är därför en högst orimlig tanke att kommunerna och socialtjänster runt om i landet ska organisera arbetet själva, det hela bör istället organiseras centralt med experter på avkodning, säkerhet samt skriftlärda på islam (i kombination med fängelse om bevis finns).  

Demokratiministerns mycket oroande intervju
Ministern är inledningsvis väldigt tvetydig när hon säger att socialtjänsten sitter med mycket erfarenheter runt om i landet, för att sedan påstå att de har brister i sin kompetens. Uppenbart finner ministern det problematiskt att alla kommuner och stadsdelar inte har ett likvärdigt mottagande, dvs. hennes lösningar är i fel ände av problemet. Regeringens borde inte acceptera att ansvaret ligger på kommunerna, det är en helt omöjlig tanke att kommunerna ska kunna klara detta likvärdigt i landets 290 kommuner. Det säger sig självt att kompetens kring avprogrammering, terrorbekämpning och islamistisk lära inte finns ute hos alla kommuner; därför är enda möjligheten för ett framgångsrikt arbete att organisera återvändandet centralt. Hur är det möjligt att kommunerna efter två under hennes ledarskap inte vet om det är kommunen eller säkerhetspolisen som ansvarar för dessa frågor. Det är dessutom oerhört alarmerande att ministern lyfter fram att det fungerar väldigt väl i vissa kommuner, som sedan visar sig vara ynka 5-6 kommuner (inkl “Umeå” och “Göteborg”); resterande ca 280 då? Det blir än mer flagrant när SVT påvisar att Umeå inte haft någon återvänd jihadist och Göteborgs samordning inte alls fungerar. Hennes resonemang blir än mer märkliga när hon dessutom inte har siffror på några som avradikaliserats, utan endast menar på att 20-30 personer haft kontakt med sina hemkommuner. Det blir dessutom än mer genant när ministern hänvisar till ett kommande möte nästa vecka, där hon ska säkra att man kan samarbeta mellan olika myndigheter… två och ett halvt år in i mandatperioden kanske mötet kunde hållits tidigare?   

Avsaknaden på expertis
När det är uppenbart att ministern saknar kompetens och kunskap om siffror kring statistik i dessa frågor, blir det många hänvisningar till diverse experter. Rimligen kan man fråga sig vilket ansvar dessa egentligen tar i en händelse av kris, samt varför inte regeringen tillsatt någon med ex. terror-erfarenhet på denna ministerpost? Är det verkligen rimligt att man tillsätter en individ som uppenbart vilseleder publiken om siffror (medvetet eller omedvetet), inte ser orimligheten i att lägga ansvaret på kommunerna (även om existerande lagstiftning finns); och istället börjar prata om högerextremism för att förbättra bilden av sitt arbete? Finns det ens något som säger att exit-verksamhet kring högerextremism och militant jihadism svarar lika väl på de handlingsplaner socialtjänsten utfärdat? Vi har inte råd att ha fel person på denna post, eftersom priset kan kräva många människoliv i en händelse av ett attentat. Självmordsbombaren försökte ett flertal gånger detonera sin laddning mitt på Drottninggatan, att den detonerade på en sidogata och att ingen annan skadades berodde på ren tur; inget annat. 

Desto fler kockar desto sämre soppa
När ministern dessutom lyfter fram att 17 myndigheter samarbetar, kan man fråga sig hur väl det fungerar när en överväldigande majoritet av de som återvänt inte är i kontakt med myndigheterna? På vilket sätt samarbetar man när man inte lyckas med sin viktiga uppgift, är det ens tal om ett ”samarbete”? Tittar man ex. på tågen har vi tre olika aktörer inblandade i tågens framförande, samtidigt vet vi alla hur det blir varje gång snön faller. Hur kan man tro att så många myndigheters samverkan skulle kunna vara effektivt? Nationella samordnarens uppgifter innefattar dessutom vänster- och högerextremt våld, och där har man lyckats öppna en telefonlinje under dessa år?

Slutsatsen måste vara att vi behöver ledarskap istället för samordning på denna post, dessutom måste man minska ner antalet aktörer och ha korta beslutsled. Rimligen bör återvändande prövas i domstol för brott mot mänskligheten, vilket kan vara oerhört svårt eftersom det kan vara svårt att hitta vittnen. Oppositionen bör dessutom pröva Alice Bah Kuhnkes förtroende, vi kan inte ha en situation där statsråd sitter och sprider rökridåer eller direkt vilseleder tittarna.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 532
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp