Fullt rimligt att Moderaterna backar i opinionen när nyliberalerna inte ifrågasätts

Foto: Per Pettersson / Wiki Commons / Perzec @ Flickr (Fotomontage ObF)
Spread our love
  • 106
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

IngressIdag kan vi se den ena analysen syrligare än den andra publiceras i våra olika medier, med tanke på Moderaternas omsvängning i frågan om Sverigedemokraterna. Precis som många partier som både ändrat politisk inriktning och väljargrupper, var det väntat att en radikal omsvängning rörande både flyktingpolitik och Sverigedemokraterna skulle påverka opinionen. På samma sätt som Socialdemokraterna har både vänster och högerfalanger, finns det liknande grupperingar inom Moderaterna. Dels finns det en nyliberal falang som kallats “nymoderater” som varit den gruppering som styrt under Fredrik Reinfeldt, och dels motvikten den mer konservativa falangen med så kallade ”gammelmoderater”. 

Demarkationslinjen Sverigedemokraterna
Förutom synen på ex. monarkin där de nyliberala tenderat att vara mer republikaner har vi kunnat se en demarkationslinje i synen på Sverigedemokraterna. När man tittat på olika intervjuer har Moderaterna haft företrädare som antingen förespråkat samtal eller isolering, vilket har gjort att Moderaterna framstått som oeniga. När partiledaren således svänger och nu säger sig vilja förhandla i sakfrågor där man kan formera majoriteter, dvs. få inflytande för sin egen (kompromissade) politik; är det inte förvånande att många nyliberala istället springer till Centerpartiet som därför ökar i opinionen. Således blir det ohederligt att koppla sprickan till partiledarens ledarskapsförmåga och föra resonemang kring Håkan Juholt, eftersom konflikten är på det ideologiska planet.

Nyliberalism, en icke ifrågasatt politik
Sedan flera år har det inte funnits något medium som i seriös mening och på saklig grund ifrågasatt argumentationen om hur man skall behålla den svenska välfärdsmodellen med nyliberal politik. Senast häromdagen kunde vi se Fredrik Reinfeldt framföra resonemang kring en “åldrande befolkning*” och att vi inte klarat välfärden om det inte vore för alla som kommit hit, vilket är delvis sant. Hans påståenden om att pensionssystemet är underfinansierat är korrekt, men lösningen är mer komplex än vad den tidigare statsministern gör gällande. Grundfelet i den tidigare statsministerns modell handlar om att man väver samman flyktinginvandring med arbetskraftsinvandring och argumenterar retoriskt som om flyktinginvandring fungerar som arbetskraftsinvandring. All arbetskraftsinvandring där personer kommer i arbete redan första dagen är självklart positivt för pensionssystemet, problemet handlar istället om de 42% invandrade som inte har arbete efter 10 år. Tittar man dessutom på flyktinginvandring är det ingen homogen grupp utan det finns många välutbildade, men samtidigt många som helt saknar utbildning eller t om läskunskap. När nyliberaler som Fredrik Reinfeldt eller Annie Lööf talar sig varma om alla flyktingar som får arbete som tandläkare, läkare och ingenjörer är detta helt sant, men samtidigt bortser man helt från den stora del som inte kommer i arbete. De 58 % som får arbete bidrar således till likviditeten (kassakistan för dagens pensionärer) och utgörs av människor med högre framåtanda och/eller högre utbildning, men väger inte upp kostnaden för resterande grupp. Således ”åldrar” resterande 42 % matematiskt befolkningen ännu snabbare eftersom  pensionslikviditeten försämras inför varje generation. Det hela kan liknas vid ett pyramidspel där man hela tiden måste hitta nya arbetare som ökar den aktuella likviditeten (utbetalningsförmågan), och möjliggör utbetalningar. På samma sätt så glömmer man ofta faktorer som ökade kostnader för rättsväsende, sjukvård, räddningstjänst, extra utbildningsinsatser, ams-åtgärder, skadegörelse eller logi som uppstår eller kan uppstå hos de som inte lyckas komma in i samhället. Dessa kostnader är dessutom svårare att identifiera eftersom de är fördelade i andra budgetposter. När man dessutom inte höjer skatten för att flytta pengar från privat konsumtion till migration; sänks istället kvalitén på välfärden (i en tidigare artikel diskuterade vi de 6000 / arbetsför individ för migrationsverkets ökade kostnader sedan förra året). Detta handlar inte om att ställa grupp mot grupp (vilket ofta är det klassiska motargumentet) utan att kostnader måste finansieras, och välfärden är lidande runt om i landet; läs gärna om Sollefteå sjukhus

Lex kritiska akademiker
Det är bland annat några av dessa ekonomiska faktorer som nationalekonomer som Tino Sanandaji m.fl. tittat på, vilka i sig talar sitt tydliga språk. Dr. Sanandajis påståenden har således delat landet i de som kan studera riktiga siffror (med källor) och dra logiska slutsatser, och de som bildar sin uppfattning av kulturellt tyckande; samt siffror där man bortsett från viktiga och relevanta faktorer. Socialdemokratin använde exempelvis en liknande mekanism när de förtidspensionerade bort människor från arbetskraften så att arbetslösheten sjönk, vilket utåt sätt såg bra ut. Många flyktingar har exempelvis anställts inom flyktingmottagandet, vilket också gett sken om att anställningsbarheten varit högre än verkligheten. Således måste vi återgå till en hederlig debatt där vi ifrågasätter de politiker som för fram känsloargument och således undviker argumentation på rent saklig ekonomisk grund i viktiga frågor. Detta kräver att journalistkåren börjar ställa relevanta frågor, att tidningarna rekryterar pålästa redaktörer istället för nykläckta krönikörer. – Vilka företag kan tänkas anställa icke kvalificerade individer till en konkurrensmässig lön, som de idag inte efterfrågar? – Om svenska ungdomar flyttar från småstäderna för att de inte hittar arbete, hur ska då människor utan erfarenheter och som inte behärskar språket ha bättre framgång? Rimligen bör man ställa pålästa nationalekonomer som Dr. Sanandaji, Professor Henrekson mot nyliberala debattörer som inte presenterar konkreta lösningar utan istället talar i termer om “utmaningar”.

Dessutom måste vi återgå till ett värdigt debattklimat där vi söker diskussion med oliktänkande, istället för att radera dem ur vänskapskretsen. Det är kunskap, samförstånd, eftertänksamhet och kompromisser som löser svåra samhällsproblem, inte skuldbeläggning, splittring och isolering. 

 

*Redaktionen tar inget ansvar för länkad Youtubes-kanals övriga innehåll.

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 106
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp