Robert Gustavssons säger vad många tänker

Orginalfoto på Robert Gustavsson: Mats Bäcker / Wiki Commons / Fotomontage ObF
Spread our love
  • 1K
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fornuft_ingress1För lite mer än ett år sedan förklarade Robert Gustavsson att Sverige lider av PK-fascism ett påstående många instämmer i. Väljer man t.ex. att inte kalla sig feminist, tacka nej till pridetåg, eller kritisera t.ex. frihandelsavtal blir man numera uthängd som en hemsk människa. Däremot är det rimligt att ifrågasätta hur man logiskt kan rättfärdiga att någon som inte kallar sig feminist automatiskt är “kvinnohatare” eller någon som inte firar Pride är “homofob”? Kanske är det så enkelt att vissa inte vill bli namne med Gudrun Schyman, eller inte känner sig delaktiga eftersom de aldrig engagerat sig i HBT-frågor? Lyckligtvis är dock landets riktiga kvinnohatare och homofober få.

Lex Wilhelm Moberg, 14 december 1965, Debattartikel Dagens Nyheter

“ I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”

Wilhelm Moberg var uppenbarligen något på spåren när han för lite mer än 50 år sedan beskrev samma fenomen, med liknande resonemang som Robert Gustavsson förde fram i Skavlan under fjolåret. Därför är det viktigt att vi håller högt i tak i tonläget och inte använder George W. Bush- terminologi; dvs. antingen är du med oss eller är du mot oss. Feminismens vara eller icke vara är t.ex. en sådan fråga där man blir utmålad som motståndare mot kvinnor, om man inte kallar sig feminist. Det hela är nonsens, eftersom man svarar för sina handlingar och inte icke-handlingar. Samhället hade haft mycket att tjäna på ett skifte från att kritisera män i sin helhet, för att istället kritisera de chefer som könsdiskriminerar eller beter sig illa. För att undvika demokratur-strömningar och istället värna yttrandefriheten har också media ett ansvar att inte kritisera människosyn på de som lyfter och ger förslag på problem; istället ska de ta den sakliga diskussionen.

Åldersfaktorn bland dagens politiker
Robert Gustavsson kritiserade även unga politiker i nyhetsmorgon, vilket han har fog för. Uppenbarligen har det skett en förskjutning där många yngre och oerfarna söker makt. Frågan är således varför vi inte lyfter fram fler personer med erfarenhet? Hur kommer det sig att vi har en kvoterad sjukvårdsminister Gabriel Wikström som aldrig studerat medicin? Hade Gustav Fridolin varit lite äldre och erfaren hade han kanske inte utfärdat ett vallöfte om att vända skolan på endast 100 dagar; utan konkreta förslag hur han tänkt göra det? I fallet Kristdemokraterna kan det bli svårt att framstå som relevanta inför de äldre sympatisörerna när partiledaren inte fyllt 30 år, och samtidigt driver en radikalare linje än sin företrädare? Rikspolischefen och hans civila polismästare är visserligen inte unga, men saknar erfarenheter i polisyrket. Hur kan man bli polischef öht när man aldrig haffat en bov eller tagit upp en anmälan? Personer som saknar saklig erfarenhet tenderar att gräva ner sig i PR, normer, värdegrunder, sexualundersökningar och andra mjukare värden istället för att presentera konkreta lösningar på större samhällsproblem. Vi medborgare är de som får betala priset för deras brist på erfarenhet och således inkompetens.

Lex bristen på visioner
I Nyhetsmorgon kunde vi även höra Gustavsson deklarera att säkerhetsansvarige på Ringhals (där man glömde en dammsugare i reaktorn, och skadorna tog nästan ett år att sanera) och statsministern var idioter. Även om det är hårda ord, är det uttryck för den frånvaro av ansvar och ledarskap som många känner. Det är direkt förödande för statsminister Löfvens trovärdighet, att han inte tycks veta vart han står i olika frågor; utan ska ”återkomma” (när andra fattat beslut kring vilken politik partiet skall föra). Vi borde dock alla vara tacksamma för Löfvens insatser, då han gått in i en tid när alla andra tackat nej. Däremot är det tydligt att många av dagens politiker saknar mål, och att samhällsvisionerna lyser med sin frånvaro. Istället har vi hamnat i något mönster där det inte går en debatt utan att vi pratar värdegrunder istället för förslag.

Det är inte modigt att gå ut och kritisera någons person, det är däremot modigt att göra som Robert Gustavsson; säga det få vågar säga. För att motverka ”åsiktskorridorer”, ”PK-fascism” och ”demokratur”-strömningar är det därför viktigt att man kritiserar de som bemöter person istället för sak. Dessa skadar det politiska debattklimatet. Problematiken ligger alltså i att många politiker (ink. statsministern) saknar sakliga förslag, och de som väl för fram obehagliga förslag bemöter samhället inte sakligt. I USA handlade presidentvalskampanjen endast om person och väldigt lite i sak, vilket också gjorde att de som offentligt föredrog Trump associerades som kvinnohatare, rasister osv. Hur många svenskar vet något om vilken sakpolitik vinnaren Trump gick till val på i olika frågor? Lösningen är att rösta fram politiker med agendor och idéer på reformer, istället för att rösta fram någon utan mål; för att sedan fatta beslut vilken politik man ska föra. Det hela är att betrakta på många sätt som en ”grisen i säcken”-kultur. 

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 1K
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp