Hur långt kan man politiskt kulturellt generalisera uttalanden?

Foto: Moderaternas Youtube-kanal / Johan Fredriksson (rörande E. Ahlmkvist)
Spread our love
  • 128
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fornuft_ingress1Nuförtiden pratar de flesta ledarskribenter om politiska kulturer när någon säger något riktigt korkat, men hur hederligt är det att koppla ett helt parti till en enskild företrädares grodor? Är det rimligt att hela (“nya”) moderata samlingspartiet lider av en taskig kvinnosyn, pga. vad en kommunikatör raljerar framför en kamera? Handlar det om Sverigedemokraterna kan man uppenbarligen gå ganska långt, det partiet är vana att hamna i järnrörssammanhang tack vare vad tre (varav två numera är uteslutna) fulla företrädare gjorde under en festnatt. Man brukar säga att den som först förolämpar sin motståndare i en politisk debatt har förlorat debatten eftersom argumenten är slut, således är det därför viktigt att vi faktiskt skiljer på rena dumheter från enskilda individer och hela partiers kulturer… även vad gäller politiska motståndare.

Vad socialdemokraterna borde ha svarat
I en tid när politiker hyr in PR-företag och det inte går en TV-debatt utan att vi har retorikexperter som kommentatorer är det kanske inte konstigt att man passar på, man får helt enkelt fel råd. Statsministern borde ha varit statsmannamässig och kritiserat dumheten som sagts, dvs. att språkbruket är oacceptabelt. Han går uppenbart för långt när han diskuterar Anna Kindberg Batras ledarskap, eller spekulerar i den interna kulturen inom Moderaterna; en talande tystnad hade varit ett mycket vassare vapen. Alla som ser detta förstår precis hur oacceptabelt och bisarrt det är att kalla ett statsråd för “hora”, så även som ett skämt när kameran är avstängd. När han istället generaliserar över en hel politisk kultur, övertygar han sannolikt inte en enda moderat väljare eftersom han istället uppfattas som någon som raljerar över andras misstag. Vilket är ett beteende som man redan på dagis lär barnen också är oacceptabelt, dvs. att glädjas åt andras olycka.

En återgång till de politiska sakfrågorna
Den politiska kulturen har på senaste åren blivit allt hårdare, och oneliners har hamnat i rampljuset till förmån för de politiska idéerna. Tyvärr finns det många politiker som är mer intresserade av maktutövning istället för att driva igenom sin politiska idé (ofta är det tunt på idéer, utan man kandiderar för kandiderandets skull), detta blir tydligt när politiska motståndare lägger bra idéer. Numera röstar man inte för dem, istället tar man samma förslag och presenterar dem som sina egna. Väljarkåren ser dock igenom detta beteende, vilket är en av orsakerna till att Sverigedemokraterna går som en raket i opinionen. Som vi tidigare skrivit bör man i ett parlament kunna stödja bra idéer även om en motståndare lägger dem, sen kan det innebära eftergifter på andra områden men förhoppnings leder det åtminstone till en förhandling och två bra förslag som når majoritet.

Debattera Sverigedemokraterna som värdiga motståndare
Enda möjligheten att vända detta partis opinionssiffror är att börja debattera dem hederligt i sakfrågor. Tiden är förbi där man kan kalla dem främlingsfientliga, rasister, fascister och numera nazister och tro att man kan hindra dem genom att öka styrkan i ordet. Det är tydligt att i väljarkårens ögon sänker man sitt eget förtroende genom att slå på stora trumman, samtidigt som man polariserar valmanskåren eftersom Sverigedemokraternas väljare blir arga. Det blir direkt pinsamt när man å ena sidan anser att företrädarna är rasister, men å andra sidan understryker att detta inte omfattar deras väljare; vilka man vill lägga beslag på. Vore förövrigt intressant att höra vilken mekanism som omvandlar en SD-väljare som engagerar sig i partiet till en rasist? Aktuell strategi vinner inte en enda väljare, däremot stärker man den enskilda SD-väljarens inställning om att man står mot etablissemanget (något som refereras som ”sjuklövern”)

På samma sätt pratar alla om “missnöje” vilket man generaliserar som outbildade vita män. Numera kan man t.ex. inte kritisera EU för den totala bristen på folklig demokrati, utan att kallas “missnöjd”. Detta behöver inte handla om att man är missnöjd med EU, utan att man är för demokrati. En Trump väljare som föredrog Trump framför en superkorrupt motståndare (som t.ex. inhämtat miljoner dollar från mördarregimer eller uran-affärer med Ryssland…osv.) har kanske ett rättspatos istället för en känsla av missnöje? Problemet med just dessa generaliseringar är att de tenderar att ta över sakfrågan, fundera över hur mycket vi svenskar vet om de amerikanska sakfrågorna jmf. med det ”amerikanska missnöjet”? Vi måste alltså återföra diskussionen till att diskutera sakfrågorna, tackla politiska motståndare med värdighet och inte generalisera i tron av att plocka kortsiktiga politiska poäng. Uppenbarligen är dagens strategi inte någon vinnarstrategi.

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 128
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp