Hur lyckat är det att ersätta demokrati med teknokrati?

Oberoende Förnufts Ian Fernheden framför det Ungerska parlamentet
Spread our love
  • 60
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Sedan Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag har övriga partier börjat glida ifrån demokratiska principer. Dessutom har man börjat kalla Sverigedemokraterna för anti-demokrater, vilket blir paradoxalt då man kastar sten i glashus. Någonstans blir deras resonemang oerhört märkligt om man funderar två varv på vad som sägs, man kan aldrig i demokratins namn utestänga någon för att de påstås vara mindre demokratiska? Snarare måste man i alla lägen sätta demokratin främst, ska man återvinna folkets förtroende måste man diskutera med politiska motståndare. Dessutom är det folket som ska bestämma, inte gamla partifunktionärer som agerar teknokratiskt istället för demokratiskt. Politiker som söker makt eller relaterar sin position i makttermer är inte de vi vill ha som politiska ledare, istället vill vi ha politiker som representerar folket (som är de som ska sitta på makten). 

Decemberöverenskommelsen (DÖ)
Den kanske största inskränkningen av Sveriges demokrati under vår moderna historia, var när det politiska ledarskapet lämnade demokrati för oligarki (läs gärna vår tidigare artikel). Istället för att förhandla med demokratiska krafter mellan blocken, tyckte man istället att oppositionen skulle lägga ner sina röster. För den enskilde väljaren som inte är insatt är det stor principiell skillnad i praktiken att lägga ned eller driva sin egen politik. Oppositionens viktigt principiella demokratiska uppgift handlar alltså om att agera som en motkraft för att få en realpolitik som så många som möjligt kan stödja. När oppositionen lägger ner sina röster röster (eller som idag när de olika partierna agerar splittrat och röstar för egna budgetförslag) i budgetomröstningen försvinner alltså det viktiga momentet att budgeten representerar så många som möjligt (dvs. över 50%). Detta är alltså en övergång till teknokrati från demokrati, som vi som väljare dessutom inte kunnat rösta om. Det är kanske det värsta övertrampet en svensk riksdags partiledare (minus Sjöstedt och Åkesson) fattat, dvs. spelreglerna i DÖ. Övertrampet i sig är allvarligt ur demokratisk synpunkt, mer allvarligt var dock att man tog beslutet över folkets huvuden i en så pass viktig fråga för landet. Bara för att man har ett politiskt mandat och är folkvald betyder inte det att man kan fatta vilka beslut som helst; man ska alltid representera folkets röst. Även om DÖ officiellt föll har den tyvärr överlevt då oppositionen presenterar fem partibudgetar (Alliansen + Sverigedemokraterna) istället för två, resultatet är alltså detsamma även om metoden ändrats. Dessutom strävar inte den svenska oppositionen för att ta över regeringsmakten, vilket är ett essentiellt element i en välfungerande parlamentarism.


Flyktingfrågan och EU:s miniminivå
För några dagar sedan klubbade man att id-kontroller och skärpta gränser ska gälla i tre år framåt. Detta är knappast någon slump, utan det handlar om att man inte vill ha frågan i valdebatten. Ur demokratisk synpunkt tänker man fel på denna punkt, kanske borde man just fråga folket. Sverige har aldrig röstat om svensk migrationspolitik då alla partier haft ungefär vidöppna gränser i sitt partiprogram, och de som tyckt annorlunda har länge utmålats som intoleranta eller rasister. Det går alltså utmärkt att förena att (1) gilla invandrare, (2) tycka att vi bör föra en restriktiv migrationspolitik och (3) samtidigt ställa krav på de som kommit hit; utan att framstå som motsägelsefull. Detta är sannolikt en vanlig hållning hos många människor utanför Helgeandsholmen (dvs. där riksdagshuset ligger) som har vänner från andra länder. Skulle man normalisera debatten genom att fråga folket i en folkomröstning, skulle man dessutom avdramatisera Sverigedemokraternas viktigaste profilfråga. När man istället agerar teknokratiskt stärker det istället Sverigedemokraterna, då man ger dem en roll ”mot etablissemanget”. Lösningen ligger alltså i mer demokrati och mindre över-teknokratisk inblandning. Skicka alltså jobbiga frågor direkt till folket istället för etiska råd, kriskommissioner eller andra teknokratiska institutioner. 

Lex Göran Persson
Tidigare statsminister Göran Persson förstod tidigt att han behövde både Vänsterpartiet och miljöpartiet för att nå 50 % av rösterna. Tack vare sin starka ledarposition kunde han dessutom hålla dessa utanför regeringen, en världsunik parlamentarisk modell. Idag verkar regeringen tycka att man ska få igenom sin budget bara för att man är en regering, något som statsministern påtalat när han anklagat Sverigedemokraterna att “skapa kaos” när de röstat på alliansens förslag. Detta är alltså inte Sverigedemokraternas fel, utan regeringen skulle ha förhandlat med oppositionen så att budgeten samlat åtminstone 50 % stöd. Man ska dessutom tillägga att det är fel av oppositionen att inte vilja förhandla med regeringen, det säger mer om Anna Kindberg Batra än Stefan Löfven. Det tåls att fundera på om en minoritet ska kunna få igenom sin budget? Tittar man på fenomenet är det inget annat än en demokratisk inskränkning, och i goda tider är detta ett instrument som säkerligen underlättar för regeringar. Men vad händer i dåliga tider? Reglerna säger alltså att det underlag som samlar störst röster vinner. I goda tider är detta som sagt inte detta något problem, men vad händer om vi får ett extremt parti vid rodret? Ska alla andra då gå ihop och fastslå en budget över blockgränserna? Kanske vore det bra att ta bort denna förenkling för att understryka vikten av demokratisk förhandling för att nå majoritet (dvs. folklig förankring), speciellt när Sverige uppenbarligen mår sämre och sämre.

För att uppnå en välfungerande demokrati behöver vi samtala med våra meningsmotståndare, att agera teknokratiskt kan aldrig stärka demokratin; tvärt om underblåser man de man vill begränsa.

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 60
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp