Det har gått inflation i att kalla sig feminist

Spread our love
  • 26
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fornuft_ingress1Det står klart sedan Metro frågat 8 av landets partiledare om de kallar sig feminist eller inte, och hela 6 stycken svarat ja. Idag kan man alltså fråga sig vad innebörden egentligen innebär? Ser t.ex. Gudrun Schyman och Anna Kindberg Batra likadant på innebörden av ordet? Vad finns det för gemensamma nämnare? Ställer t.ex. Anna Kindberg Batra upp på feministiska påhitt som “mansplaining” dvs. ”problemet” att Leif GW. svarar på frågor från en kvinnlig programledare istället för tvärt om? Det är uppenbart att t.ex. frågan om hur man tolkar ordet jämställdhet är en skiljelinje i den svenska debatten. Tittar man på begreppet “mansplaining” så är det en snarare fråga som ryms inom begrepp som “matriarkat” (dvs. kvinnostyre) snarare än jämställdhet. I grund och botten sprider begrepp som manspreading och mansplaining endast hat, och för varken debatten eller klimatet i mer positiv riktning; snarare får vi ett “vi och dom” samhälle när man “ställer grupper mot varandra”.


En gång i tiden var jag nog feminist…
Det var under en tid när begreppet var sammanflätat med jämställdhet, ett synsätt som i grunden är bra. För många som kallar sig feminister är t.ex. frågan om lika lön för lika arbete central, men hur genomtänkt är egentligen detta? Detta kan säkerligen låta provocerande, men det är en myt att manliga chefer ger manliga anställda mer betalt bara för de skulle vara män. Feministerna har helt rätt i att det handlar om strukturer i samhället, men fel i vilka strukturer det handlar om. Kvinnor föder t.ex. barn och är oftast hemma betydligt mer än männen, dessutom skaffar många kvinnor mer än 1 barn dvs. frånvaron från jobbet blir längre. Skulle man t.ex. komma till rätta med denna statistiska skillnad skulle man behöva se till att kvinnor får högre lön än män, för att kompensera åren som frånvarande. Detta tycker säkerligen feministerna hade varit en förträfflig idé. Reflekterar man snäppet längre än näsan är lång förstår nog de flesta att resultatet hade blivit att företagen anställt fler män för att hålla nere sina kostnader; en utveckling som knappast gynnat kvinnorna. Ett annat resonemang är egentligen inte en könsfråga, utan hur man ska hantera utbildad och outbildad personal som utför samma arbete. Även om två personer med olika utbildning utför samma arbetsuppgifter, kan det vara en fördel att anställa någon som har en högre utbildning. Oavsett vilka kön dessa har, kan man fundera om det är fel att betala någon mer för samma arbete men som har mer kvalifikationer? Väljer man att avlöna någon med en tyngre utbildning, står man uppenbarligen inte för lika lön för lika arbete. Ett tredje resonemang handlar om valet av yrke, där många kvinnor söker sig till yrkeskategorier med lägre lön. Hur många är villiga att öka skatten för att kompensera denna kategori? Dessutom är det skillnad på män och kvinnor (tro det eller ej kära läsare), vilket i grunden är bra. Generaliserar man finner sig säkert fler kvinnor i sin erbjudna lön under en löneförhandling, medans männen kräver mer betalt; och således ökar sin lön. Så visst, det är väldigt lätt att gå ut och säga “lika lön för lika arbete”; men reflekterar man finns det dilemman som inte är helt enkla att lösa.


Jämställdhet innebär jämställdhet och inte matriarkat
När man ser hur mycket manshat som finns i samhället, är det kanske dags att bilda partipolitiska mansförbund; vilket borde ligga i alla som förespråkar sann jämställdhets intresse. Det finns väldigt viktiga frågor att bemöta, t.ex. den kollektiva skuldbeläggningen av landets samtliga män i våldtäktsdebatten (och andra problem i samhället där samma mönster uppstår). Ingen människa, oavsett kön, ska känna kollektiv skuld för saker de inte styr över, detta är helt ovärdigt en rättsstat 2016. Fundera över följande, varför ska Olof 52 år känna kollektiv skuld eller målas ut som en potentiell våldtäktsman för att en grupp ensamkommande flyktingbarn begår övergrepp under en eller flera festivaler? Finns det några poänger att tjäna, vart finns samhällsnyttan i att Olof “tar ansvar” för det som skett? Hur kan man kalla sig jämställd om man nu ser det som positivt att laglydige Olof ska må dåligt (hör och häpna, män har också känslor) för något någon annan har gjort? Om vi nu ser en kraftig ökning av denna typ av brott från unga män från andra länder, är det inte bättre att vi försöker komma åt problemet genom att markera mot de som befinner sig i riskzonen? Sen vill jag tillägga att det finns svenska män som också våldtar, vilket också är ett problem; men tillvägagångssättet skiljer. Svenska våldtäkter sker oftare i hemmet, eller av ensamma gärningsmän likt Hagamannen. Kanske är det bättre att media skriver rakt upp och ner “åtta svensk-somalier greps för våldtäckt på finlandsfärja”, istället för att endast skriva ut “åtta svenska män”. Då blir det ingen debatt när figuranterna efterfrågar somalisk tolk i Finland, det ena är inte ur faktamässig utgångspunkt mer fel än det andra. Dessutom avdramatiserar man direkt, istället för att ge nyhetslegitimitet åt sidor som Avpixlat. Kanske är inte gruppvåldtäkter i denna kategori något som rör alla män, här måste vi kunna vara “politiskt sanningsenliga” att tala om bakgrund (då det är ett kulturellt problem i vissa områden i världen). Självklart är det dessutom rimligt att dessa figurer bör kunna förlora sitt medborgarskap (förstår att tanken är oerhört hemsk för många), men om vi ger någon skydd och de begår sexuella övergrepp som tack bör det få konsekvenser för den fortsatta vistelsen i Sverige.


Att inte kalla sig feminist innebär inte att man är anti-feminist
Under de senaste åren driver media en linje om att alla som inte kallar sig feminister ska ifrågasättas, eller att man skulle vara kvinnofientlig? Vladimir Lenin skrev 1922 ett brev till sin utrikesminister där han påtalade att en person i hans närhet var korkad och därför behjälplig, vilket lagt grunden för begreppet “nyttig idiot”. När man hör reportrar och debattörer driva denna tes, kan man fråga sig vilka man företräder? Uppenbarligen finns det många “nyttiga idioter” på landets redaktioner, som driver åsikter de tagit som självklara eller inte funderat på att ifrågasätta (t.ex. självklarheten att vara feminist utan att reflektera ordets innebörd eller konsekvens). Ur demokratisk synpunkt är det knappast bra att i sovjetisk anda måla på samtliga av landets politiker en -ism, utan snarare bör alla demokrater uppmuntra oliktänkande och politiskt ifrågasättande; speciellt med begrepp det gått inflation i som det finns lika många tolkningar på som det finns politiker. Det faktum att någon inte bekänner sig vid denna -ism betyder inte att man är motståndare, utan betraktar sig som något annat. Det är dessutom ett styrketecken att kunna gå motströms när alla andra springer åt samma håll, frågan är dessutom kanske större.  Vill vi ha politiker som faller för grupptryck och bekänner sig vid ismer för att slippa bli ifrågasatta? Se gärna TV4 klippet nedan där Carl Bildt har en del poänger, fundera även igenom vad och hur repporten ställer sina frågor.

Känner du dig provocerad av denna artikel?
Kontakta gärna www.hjalpkallan.se, dom hjälper människor att ta sig ur slutna rörelser (dvs. grupper där det fria ordet och ifrågasättandet upphört sedan länge).

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 26
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp