Skär ner i välfärden för att finansiera migrationen!

Foto:Frankie Fouganthin / Wiki Commons (Cropped by Förnuft)
Spread our love
  • 71
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fornuft_ingress1Detta påstående får säkert dom flesta att tänka till, men detta har blivit en realitet idag. Vi kommer inte kunna klara vår kostnad för vår välfärd, vilket ingen skulle få för sig att sätta i relation till migrationskostnaderna. Denna budgetpost tycks ha fått obestridlig status, dessutom har man gjort allt för att dölja hur stor den är. Om man tänker sig att fallet skulle handla om ett publikt bolag (dvs. börsnoterat) som gömmer kostnader så kan man fråga sig om det ens skulle vara lagligt? Vid jul gick diverse kulturpersonligheter ut och pratade om att ställa in julklappshandeln för att istället ge till behövande, tyvärr missade dom att ställa sig frågan vad som då sker med de anställda då många företag säljer ungefär hälften av sin årsomsättning kring jul (läs gärna vår artikel där vi diskuterade detta). I dagsläget har den nuvarande regeringen istället valt att låna för att finansiera den svenska asylpolitiken, dessutom har man skurit ner bidrag som annars skulle ha gått till en massa människor i flyktingläger; en omfördelning som fått mycket kritik, inte minst från utlandet. Till syvende och sist betyder detta att den svenska befolkningen inte inser hur dyrt detta är, då vi lever i någon sorts falsk trygghet eftersom vi inte idag påverkas av dessa kostnader. Istället är det just nu är våra barn och de utsatta i lägren som står för notan för hur vi hanterar asylpolitiken. Detta behöver vi därför diskutera idag.


Definitionen av ett lån innebär att detta ska betalas tillbaka
Ett lån innebär att den som lånar ut något vill ha tillbaka det, vilket skiljer sig mot gåva där givaren inte vill ha tillbaka det man lånat ut. Uppenbarligen råder det delade läger i hur vida de som kommer hit kommer generera en vinst för samhället eller inte. Tino Sanandanji (ekonomidoktor, University of Chicago) menar på att efter 10 år i Sverige har 58 % jobb, det innebär att 42 % inte har det. Det betyder att efter 10 år inte nått breakeven då 58 % omöjligt kan finansiera resterande 42 %. Det finns således en skillnad mellan ekonomer som räknat på detta och t.ex. statsministern som menar på att detta kommer att bli en förtjänst för samhället. Om vi tänker oss att det värsta inträffar, dvs. ekonomen Sanandanji har rätt och detta är en förlust så kommer vi har mer kostnader då (alla har ju rätt till samma välfärd), och samtidigt ska vi betala tillbaka de lån vi tagit? I klartext lyder frågeställningen så här; hur ska vi klara av att betala tillbaka detta i framtiden då vi inte ens klarar av att finansiera detta nu dvs. kortsiktigt (inte ta lån)? När många dessutom saknar högre utbildning och läs och skrivkunskaper, eller aldrig har jobbat (främst kvinnor) i sina egna hemländer blir frågan än mer relevant hur man ska lyckas integreras på den svenska arbetsmarknaden (som t om bedöms som tuff för alla infödda svenskar)?  Detta är inte rasism utan ytterst relevanta frågor en ansvarsfull regering behöver ge svar på, det räcker inte med att påstå att “det blir en förtjänst för samhället lite längre fram” (Löfven i Agenda) utan man är svaret skyldig att förklara hur detta ska gå till.


Skär ner i välfärden enda rimliga finansieringen
Många som är politiskt vänster talar ofta om att man ska höja skatterna, och desto längre ut på samma kant tycks detta vara en outtömlig möjlighet och resurs. Man missar dock att skulle man höja skatterna för mycket skulle företagen lämna landet, IKEA är ett företag som redan gjort den resan. Under 2015 betalade man 1,52 miljarder euro i skatt vilket motsvarar nästan 15 miljarder kronor som nu tillfaller andra stater än Sverige (ger mig inte in på någon gissning om vilka), vi kan bara konstatera att det är mycket pengar som hade kunnat utgöra en del av den svenska välfärden. Höjer man skatten på bolagssidan eller för investerare (dvs. kapitalister som vänstern nedlåtande kallar dem) kommer dessa att lämna landet, vilket gör att istället för att tjäna in några 100 miljoner till så tappar man en massa arbetstillfällen och alla skatteintäkter när företaget lämnar; således kan man inte betrakta dessa som en outtömlig resurs. I dessa tider när världsekonomin vibrerar är det uppenbart att alla stater med något ekonomiskt tänk försöker bibehålla konsumtionen, till och med till den grad när det ska kosta att spara pengar på banken i form av negativ ränta. När vi nu konstaterat att man är rädd om både intäkter (dvs. skatter från företag och välbeställda) och konsumtion (dvs. att folk fortsätter handla)  återstår kostnader som enda post som inte påverkar dessa tidigare två. Det handlar alltså om att i klartext begränsa välfärden. Det kan t.ex. handla om att tvingas sänka socialbidragen, pensionerna,  subventionerna i vården och tandvården, gratis skoltrafik. Det kanske också handlar om att brandkåren får sköta större områden, färre poliser (en grupp som idag skriker högt om missförhållanden inom de egna leden), längre väntetider för ambulanser osv. Detta låter så klart hemskt, och det är det också men tyvärr är det en verklighet om vi inte har pengar. Detta är något som grekerna har fått uppleva då man under en lång tid dragit på sig stora underskott och täckt dessa genom att låna till konsumtion (vilket migrationsposterna är oavsett hur mycket man vill omskriva detta faktum). Man ska också komma ihåg att det ekonomiska miraklet Sverige och Per-Albins Hanssons folkhem (sociala trygghetsreformerna under efterkrigstiden) berodde på att Sverige hade alla sina fabriker intakta efter andra världskriget vilket ledde till att vår export sköt i höjden. Idag ser det annorlunda ut, konkurrensen är betydligt hårdare mellan länder och Sverige är som litet land väldigt beroende av sin omvärld. När den svenska kronan stiger blir det dyrare för utländska kunder att köpa svenska varor, vilket gör att man väljer någon annan och svenska företag tvingas säga upp sina anställda. Således tror jag man gör en miss när man tar våra sociala välfärdsstrukturer som självklara då de faktiskt bygger på en balans mellan export (vilket i sin tur står i proportion till hur omvärlden värderar den svenska valutan), balanserade kostnader (dvs. utgifter) och en rimlig (alltså av befolkningen och företagen accepterad) skattesats.


Med detta sagt så kan du som läsare ställa dig frågan hur klokt det är att låna på framtiden för att finansiera något du inte har råd med idag?
Frågeställningen gäller självklart även privatpersonen som lever över sina tillgångar och vill köpa en ny 60″ TV med 4K upplösning på Mediamarkt lika mycket som staten som vill lägga pengar man inte har på en generös asylpolitik. 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 71
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp