Vår intervju med Håkan Juholt

Håkan Juholt - Foto Vogler / Wiki Commons / beskuren av redaktionen.
Spread our love
  • 44
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Jag har länge tyckt att Håkan Juholt är en intressant politiker då han valde att faktiskt börja prata ideologi, vilket många nuförtiden inte gör. Därför valde jag att be om en intervju, vilket blev verklighet under julveckan på plats i Sveriges Riksdag. Framförallt så kände jag att det vore intressant att prata om ledarskap,  generella värderingar, och om just vikten av demokrati. Jag vill även tacka Håkan för att han ställde upp! Jag som Ansvarig utgivare hoppas ni tycker detta är kul och intressant.  Här nedan följer intervjun:

 

Fornuft_ingress1Efter valet 2010 blev du partiledare för Socialdemokraterna och började då diskutera begreppet “Socialdemokrati”, något jag uppfattade som ett steg till att prata om det man idag populärt brukar kalla “core values”. Upplevde du att partiet tappat den politiska idén som drivkraft eller vad var viktigt för dig när du tog upp detta?  

Ja det upplevde jag absolut, valet av mig var också en reaktion på den politik Socialdemokraterna hade fört, det ledarskap socialdemokratin hade haft och den samhällsutveckling vi hade fått. Så absolut! Jag vill att mitt parti skulle beskriva vad som skiljer oss från andra partier, vi lever idag i trianguleringens terror där väldigt mycket handlar om att göra det så otydligt och svårbegripligt som möjligt för medborgarna. Jag ville istället att man skulle ta fasta på det som särskiljande, det utmärkande för mitt politiska parti. Därmed skulle människor kunna säga det där tycker vi om, eller det där tycker vi inte om men det skulle bli tydligt tyckte jag.  

Fornuft_ingress1En följdfråga, tycker du många partier idag generellt regerar för regerandets skull eller skulle du säga att det är värderingar som styr primärt?  
Det är makten, på sätt och vis är makten en förutsättning för att kunna driva igenom sin politik och så har det väl alltid varit, men om man långsiktigt skall upprätthålla en högre nivå och få folkets stöd så måste man kunna stå för en färdriktigning i politiken. Då måste medborgarna känna att det är den här riktningen, det är den här utvecklingen av landet som det här partiet vill ha oavsett om det är liberalt, konservativt, demokratiskt socialistisk eller vad man än beskriver sig som. Det räcker inte att politikerna och partierna slåss om att vara bäst på att förvalta och att administrera nuet, det kommer inte räcka. Utan man måste bli bättre på att beskriva vart vill vi ta samhället, vart vill vi ta landet bjuda med medborgarna på en fantasi eller utopi om hur det skulle kunna bli om tio till tjugo år om våra idéer får bryta igenom. Det är politikens uppgift menar jag.

Fornuft_ingress1

Olof Palme och Fidel Castro
Olof Palme och Fidel Castro

Jag har sett en hel del debatter med Olof Palme, även om jag inte håller med om allt inrikespolitiskt var det ju i många avseenden en briljant person. Hans humanitära arbete internationellt och uttalanden satte Sverige på kartan, och så här i efterhand kan åtminstone jag tycka det är märkligt att han inte fick ett fredspris.  Han pratade flera språk väldigt väl, och åkte till och med till Kuba för att träffa Fidel Castro där han talade på spanska inför befolkningen i Havanna. Tror du Olof Palme hade kunnat vara lika slagkraftig idag internationellt sett om han blivit statsminister 2014 eller oroar man sig i en högre grad för t.ex. handelsrelationer och diplomati idag när man uttalar sig?
Jag tror det, faktiskt. Därför att jag vill inte sluta tro på att människor vill ha tydliga ställningstagande. Olof Palme väckte otroligt starka sympatier, och han väckte som ingen annan politiker starka anti-patier. Det menar jag är politikens nerv, det är så det ska vara. Det värsta som finns är ju ett politiskt ledarskikt som inte engagerar någon. Där medborgarna inte har någon uppfattning, där man inte bryr sig om eller vill lära sig namnet på den politiska ledaren för jag är helt ointresserad av honom eller henne. Hur ska då demokratin långsiktigt kunna överleva?`Vi måste ha politiker som väcker känslor engagemang, som får med sig människor men också får motståndare. Han var ju naturligtvis också en oerhört pragmatisk politiker, vi hade väl fungerande försvarsindustri, bra försvarsexport, i allra högsta grad va. Så han var ju en pragmatisk politiker som såg till att svensk industri, näringsliv fluorerade samtidigt som han hade en väldigt radikal framtoning om demokratisk socialism och jämlikhetsfrågor. Jag hoppas att den sortens politiker kommer att finnas i framtiden. På sätt och vis påminner Carl Bildt om Olof Palme. Han väcker sympatier, och även anti-patier. Han är orädd och han flyter lite ovanpå alla andra också. Men sen är det tunnsått tycker jag.

Fornuft_ingress1Socialdemokraterna är ju ett väldigt stort parti som säkerligen innehåller många olika viljor. Hur stort utrymme har man som ordförande inom ett så pass stort parti? Kan man som ledare föra fram en åsikt utan att söka stöd på t.ex. en kongress?
Ja det kan man, och socialdemokraterna är precis som alla andra partier toppstyrda. Moderaterna menar jag är ett väldigt toppstyrt parti om jag börjar där. Nya Moderaterna skapades ju egentligen av fem sex personer och sen stampade man ner det i hela partiorganisationen mycket framgångsrikt och beundransvärt på alla sätt och vis. Men det var ju inget som växte fram underifrån, det skapades ju faktiskt under några glas vin väldigt högt upp centralt. Även Socialdemokraterna kan genomföra transformeringar och förändringar, det är lite trögare. Den rörelsen är mer förändringsovillig kan jag tänka mig än vad Moderaterna blev i samband med Nya moderaterna. Men visst är det partiledningen som sätter dagordningen. Det är partiledningen som avgör vad som är viktigt, och avgör var vikten och vart tyngdpunkten skall ligga under pass och kongresser. Så absolut, det är toppstyrda partier och effektiva politiska partier både Moderaterna och Socialdemokraterna. Så ja, det är stort utrymme för partiledningen.

 

Fornuft_ingress1Jag har flera gånger pratat med lokala politiker hur man ska bete sig om en politisk motståndare lägger ett bra förslag. De allra flesta verkar anse att man ska rösta ner dessa, endast för att motståndaren lagt dem (oavsett vem det är). Tycker du denna uppfattning är problematisk eller skulle du tvärt om säga att den är nödvändig?
Den är otroligt korkad! Därför den innebär att om en motståndare lägger ett bra förslag, då måste man själv formulera ett sämre förslag för att kunna få det bättre förslaget fällt. Det kan ju inte vara en drivkraft inom politiken, i ett sånt läge tycker jag man kan säga att det här var ett mycket bra förslag som ni har kommit med. Vi är beredda att stödja det, men vad säger ni om att stödja det här förslaget som vi lägger (och göra en kohandel helt enkelt)? Ni får igenom ert bra förslag men då vill vi att ni backar upp vårt förslag, om ni är beredda att göra det så det blir Win-Win så vi både ni och vi får igenom våra förslag.  Då kan det ju bli lite intressant. Självklart ska man inte lägga sig passivt och säga – O store gud så bra ert förslag är, vi har ingenting att komma med.  Man måste ha lite självförtroende i det hela och säga det där är vi beredda att släppa igenom. Det är inte så tokigt faktiskt utan ni har tänkt ganska bra. Men då får faktiskt ni släppa igenom det här, för vi har ansträngt oss på den här frågan. Gör ni inte det då röstar vi ner ert förslag, men släpper ni igenom också vårt… ja så skulle jag nog ha agerat.

Fornuft_ingress1I ett företag kan ju många företagsledare styra och ställa ganska fritt, men i ett parti måste man söka stöd. Kan man ibland känna som politiker att de förslag man hade velat genomföra aldrig skulle kunna gå att genomföra pga. t.ex. populism i debatten? Jag tänker t.ex. rätt sak i Grekland kanske är att sänka statens utgifter, men folket är inte villiga till det och således för man som politisk ledare inte fram det. Hur förhåller man sig till det fenomenet då man ändå är beroende av stöd men vill göra rätt saker?
Ja.. i grund och botten så ska det ju vara en folklig opinion som ska styra. Till en viss del eller en ganska stor del så är det politikernas uppfattning om att leda folket. Men det finns en skärningspunkt där politikens uppgift är att följa folkets vilja. Det flyttas lite grann vart den skärningspunkten är, om folket plötsligt skulle inta en främlingsfientlig uppfattning så menar jag inte att det är politikens sak att genomföra detta, så det finns en skärningspunkt där man själv skall leda, inspirera och få medborgarna att följa dig i din politiska uppfattning. Samtidigt (red anm)  lyhört inlyssna vad medborgarna känner och från fall till fall avgöra vad gränsen går. Men den folkliga opinionen är ju oftast inte något bekymmer, bekymret är ju den mediala opinionen. Ledande politiker är alltid mer rädda för tio arga löpsedlar än tio tusen arga människor. Så man styrs i större utsträckning en handfull – fem sex bittra  journalisters självhävdelsebegär än den folkliga opinionen. Det är mycket sällan vi ser breda folkliga yttringar. Socialdemokraterna demonstrerar som en familjefest på första maj. Borgerligheten samlades, fjärde oktoberrörelsen en kort stund som en folklig yttring. Måndagsrörelsen har funnits lite grann, det är mycket sällan dessa medborgerliga yttringar oroar politiken. Namninsamlingar är inte så dominerande, kommer det in 25 000 namn kan man alltid säga – Snälla någon vi är nio miljoner invånare. Jag vill nog säga att det folkliga organisationskraften bland medborgarna måste gå via organisationer eller medier. Om PRO (Pensionärernas Riksorganisation) och andra pensionärsorganisationer talar för två miljoner medlemmar, ja då är det en folklig yttring. Men tillbaka igen, man är mer rädd för 10 journalister. Det är en svår fråga, framförallt gränssnittet mellan att leda medborgarna och låta medborgarna påverka politiken. Det är en daglig avvägning menar jag.

 

Fornuft_ingress1Jag har tidigare varit medlem i MUF, en intressant upplevelse på många vis. Något som jag tänkte en del på var att kulturen inte var speciellt tillåtande att tänka utanför boxen. Personligen gillade jag inte att andra förklarar hur jag ska tycka, utan att förklara varför jag ska tycka som de tycker. Jag får för mig att detta är ganska signifikant för ungdomsförbund generellt. För mig som väljare tycker jag pragmatik är en viktigare dygd, ibland kanske det är bättre att man är flexibel? Tänker t.ex. på att som moderat förväntas man tycka att privata alternativ är bra, men det behöver inte innebära att vi ska ha privata alternativ överallt. Jag antar att samma exempel fungerar inom Socialdemokratin som istället pratar om “offentligt ägda institutioner”. Skulle du säga att det är ett problem idag att flexibiliteten inte är högre, kanske kan t.ex. vissa saker drivas bäst offentligt och vissa saker privat? Måste debatten vara så polariserad?

Njae jag skulle nog vilja vända på det och säga att debatten inte är så polariserad idag, däremot delar jag din bild helt och hållet om att det inom partierna i partikulturerna oavsett om det är S eller M eller om det är SSU eller MUF så är det väldigt väldigt låg generositet till den politiska motståndaren. Man tycker nog att den egna organisationen finns till för att bekämpa den andra organisationen, MUFs uppgift är att bekämpa SSU och SSUs uppgift är att bekämpa MUF på den tiden. Man finns till för att vara en motsats till den andra organisationen och man ser ingenting gott komma ur den andra organisationen. Det tycker jag är ett problem. Därför det är ju det sätt man organiserar människor på, de som skall bli förtroendevalda och komma in i nämnder och styrelser och som skall komma till riksdagen. Partierna och ungdomsförbundens skolning av sina aktiva, att bli väldigt introverta och bara tänka precis som hela organisationen. Det är ett bekymmer. Sen i riksdebatten och i riksdebatten tycker jag det är för lite polarisering idag, det är mycket svårt för medborgarna att svara på vad som skiljer Alliansen och Socialdemokraterna åt. Vad är den stora skillnaden mellan dessa politiska rörelser? Vad är den stora skillnaden mellan M och S idag? I ett sånt politiskt klimat finns det ju en uppenbar risk att ytterlighetspartier växer på höger eller vänster kanten. Nu verkar det vara på högerkanten som det växer, men det kunde ju precis lika gärna skett på vänsterkanten. Jag skulle nog vilja ha mer av ideologisk stringens där man pekar på sin egen särart och vad som skiljer mellan partierna men alltid vara beredd att göra upp mellan partierna i frågor för landets bästa.

 

Fornuft_ingress1OlindaFörr stod journalistiken för någon form av folkbildning, detta har förändrats idag. Jag tycker många journalister beter sig ganska respektlöst, inte minst mot politiska ledare. När kanske den mest populäre påven genom tiderna; Johannes Paulus II dog var det en liten notis på Aftonbladet i vänstra hörnet. Istället ägnades löpsidan åt dokusåpadeltagerskan Olinda Borggrens ekonomi. Personligen minns jag att jag fann denna prioritering klart problematisk.  Vad kan man som politiker göra för att försöka höja nivån på både journalistik och folkbildning? Hur får vi medierna att skriva mer om vad som sker i landet och i värden istället för på Paradise Hotell?
Det är omöjligt, det kan aldrig vara politikernas sak att avgöra vad journalisterna ska skriva. Det du pekar på delar jag helt din uppfattning , jag delar helt din beskrivning. Detta för med sig ytterligare en paradox,  och det är att ojämlikheten i mediekonsumtion galopperar. Det är allt färre i vårt land som vaknar upp på morgonen med en bra morgontidning som väl bevakar lokala men så väl nationella som internationella nyheter. Allt fler är hänvisade till webb-baserade nyhetsmedier. Ibland kan det vara en riktig tidning, men det kan lika gärna vara Avpixlat eller någon annan sån här sajt som står utan kvalitetskontroll för vad medborgarna tar som sin nyhetskonsumtion. Så vi kommer gå ett läge där en grupp människor i vårt land läser SvD och kultursidorna och internationella och under strecket och kanske förkovrar sig i väldigt intellektuella artiklar. Och andra är hänvisade till rykten på nätet, det är ett medielandskap som utmanar demokratin i grunden menar jag. Därför så borde de större tidningarna, kvällstidningarna kunna se att det finns ett kommersiellt intresse att upprätthålla nivån. Det är ingen slump att människor slutar läsa papperstidningarna. Man talar om politikens kris, är det någon som har kris är det väl kvällstidningarna? Man tycker inte det är värt de här 15 kronorna för att få den här skiten, det är för dåligt helt enkelt.  Medans däremot är jag övertygad om att det finns en längtan efter att få läsa och få ta del. Vi har inte fått en mindre kunskapstörst, vi som lever nu har ju inte mindre kunskapstörstande än de som levde på 50-talet och 60-talet. Vi vill ju också förkovra oss, vi vill ju också få flera intryck. Mänskligheten har ju inte gått åt det hållet att vi blivit dummare, men det pågår ju en fördumning genom dessa större medier och de exempel som du pekade på. Där samhällsjournalistiken i väldigt stor utsträckning liknar nöjes journalistiken, det ser ungefär likadant ut om man lägger upp en rapportering från riksdagen eller en rapportering från Big Brother så ja det är redigerat och beskrivet på ungefär samma sätt va. Samma dramaturgi i båda dessa delar av tidningen, det är naturligtvis en förytling som är plågsam. Sen därtill tycker jag alla dessa insändarskribenter som är anställda på tidningarna stör mig. Jag minns när jag reagerade på att journalister intervjuar sig själva, det hände i TV. Då satt en journalist och intervjuade en annan journalist. Sen ställde den andra journalisten en ny fråga till den journalisten. Jag tänkte men vad ***, journalistens roll är väl att intervjua en tredje person? Nu har det kommit så långt så nu intervjuar  journalisterna sig själva. Så Lena Melin (Aftonbladets politiska redaktör) ställer ju ”Vad innebär detta?” och sen svarar Lena Melin på Lena Melins fråga? Så dom här heltidsanställda insändarskribenterna KG Bergström och ett antal tyckare. Svenska folket är hänvisade till insändarsidan för att uttrycka sina åsikter, medan dom har helsidor att uttrycka sina åsikter. Det är ett demokratiskt problem.  Det är en självpåtagen makt som förklarar för andra människor vad dom ska tycka och tänka, dom står inte på läsarnas sida dom står på sin tidnings sida. Dom har betalt av sin tidning för att den tidningen skall sälja lösnummer. Det är ungefär som en telefonförsäljare som ringer hem till dig för att erbjuda dig ett bra abonnemang, den står aldrig på din sida den står på företagets sida. ”Det här är den bästa affären du kan göra” då ska ju inte du tro att det är den bästa affären du kan göra. Det är samma sak när Lena Melin skriver, hon står inte på din sida hon står på tidningsägarens sida  för att åstadkomma att fler köper produkten. Så heltidsanställda insändarskribenter som går tidningarnas ärenden skjuter också det journalistiken i sank. Det är ganska vackert formulerat va? (skratt)  Ian: Ja det tycker jag i allra högsta grad! (skratt) Håkan: Inte undra på att jag får stryk (skratt).

Fornuft_ingress1Kan medias prioriteringar ha påverkan på skolresultaten?
Det är klart att det är, det är klart det är så. Och ja… man kan ju säga att presstödet är en förlegad produktion ska verkligen staten gå in och stödja det som inte bär sig marknadsekonomiskt? Ja när det gäller demokratin tycker jag det, men det behöver inte innebära att man ska upprätthålla en massa dåliga sossetidningar eller andra tidningar det är inte det som är poängen. Se till att det finns en möjlighet för ungdomar och för andra. Det kan vara på nätet, det behöver ju inte vara en hemburen tidning. Men se till att det finns en mångfald av åsikter som har lite public service nivå, inte riktigt men man ska kunna känna att här är en ansvarig utgivare som är pålitlig och som drivs av en publicistisk idé. Göteborgsposten och Expressen skapades av publicistiska idéer. Ian: Jag läste Expressens historia och det är rätt intressant. Håkan: Otroligt intressant, det är respekt i allra högsta grad. Ian: Dom står långt från det idag  tycker jag. Håkan: Ja absolut! Och alla dessa webbaserade nyhetsmedier saknar ju ofta publicistisk idé, dom har en kommersiell idé men vad är den publicistiska idén? Där kanske staten ändå ska med och säga att där det finns en publicistisk idé där det finns ett bildningsideal och ett bildningsintresse i syfte att stärka demokratin och rusta medborgarna. Där kanske staten ska vara med på något sätt, inte att styra men att skapa förutsättningar. Ian: Det där tycker jag var intressant! Håkan: Du ser , där vi kan hitta varandra emellanåt, det är därför vi sitter här du och jag för jag tycker en hel det av det du skriver är intressant. Ian: Tack!

Fornuft_ingress1Gudrun Schyman har i många hänseenden hyllat Carl Bildt för att vara en både roligt och påläst och retoriskt hederlig motståndare, man får för sig att dom är goda vänner även om dom står långt från varandra politiskt. Vad föredrar man som politiker, att möta en riktigt duktig motståndare eller vill man ha så lätt motstånd som möjligt?
Nej en duktig, jag hade tre partiledardebatter och jag tycker det roligaste är de som är duktiga och pålästa och man märker att det är någon som anstränger sig och då anstränger jag mig mer och då blir det meningsfullt.
Ian: Vågar du namedroppa någon som du tycker varit rolig att debattera med?
Jag tycker Fredrik Reinfeldt (M) var riktigt dålig i våra tre debatter, jag tyckte att Göran Hägglund (KD) var vass av dem i en av dem ordentligt. Jan Björklund (L) är alltid bra, Björklund är ett politiskt djur, han gör aldrig en dålig debatt. Han övertygar inte de många men stärker sina egna och det har också ett syfte i en debatt. Björklund har jag alltid haft respekt för när han går upp i talarstolen, för han är retoriskt skicklig och hittar ofta lokala exempel och knyter ofta in personer, människor han mött. Han har ett driv och behöver inte heller stå och läsa innantill som många andra politiker. Annie Lööf kom på sin partiledardebatt och hade förberedda  repliker som hon läste innantill och läste innantill oavsett vad jag sa, det tycker jag är ovärdigt på partiledarnivå. Så Björklund svårast att möta, Reinfeldt tycker jag var dålig, han flöt ovanför och pratade om sånt som inte någon annan pratade om och brydde sig inte om att kommentera det vi andra pratade om. Han var lite presidentlik och behövde inte befatta sig med partipolitik för han var där uppe så långt över oss andra. Hägglund alltid rolig, Lööf tyckte jag var dålig och Björklund bra eller ja väldigt bra till och med.

 

Fornuft_ingress1Skulle du säga att denna vänskap är unik eller umgås många riksdagsledamöter över blockgränserna privat?
Det vet jag inte men jag har mina bästa vänner i Centerpartiet och Miljöpartiet. Nu har jag kompletterat med en socialdemokratisk vän i form av Tommy Waidelich (tidigare ekonomisk talesperson för S) men vi var inte vänner när jag blev partiledare. Så efter mina 22 år här i riksdagen bland politikerna så är det tre. Det är Anders Svärd (Centerpartiet), Annika Nordgren Christensen (Miljöpartiet) och det är Tommy Waidelich som jag tagit till mig privat. Så svaret är ja, jag brukar säga att jag har mina bästa vänner i andra partier! Ian: Allright!  (skratt) Håkan: Vi kan vara kamrater på första maj men nödvändigtvis inte vänner privat! (skratt)
Jag bjuder på lite one-liners till dig (skratt).

 

Fornuft_ingress1Avslutningsvis vill jag fråga lite kring utnämning av lojala medarbetare. Jag tänker mig att det finns två typer av politiker. De som söker “inflytande” att förändra saker i samhället efter sin övertygelse och de som söker “makt” att bestämma över andra. Min egen reflektion är att de som talar om makt oftast inte har samma ideologiska kompass jämfört med personen som talar om inflytande att förändra saker i samhället. Jag kanske har fel, men jag upplever det så. Vilken grupp skulle du säga är mest lojal? Har du dragit några andra viktiga slutsatser kring lojalitet under ditt liv som politiker på olika nivåer i samhället som du vill delge?
Otroligt intressant fråga och jag delar din bedömning fullkomligt. Lojalitet för mig är lojalitet till en idé, ämbete eller person eller möjligtvis till ett beslut man har tagit. Men om vi blickar framåt så är det idé, ämbete eller person. Det finns väldigt många som använder sig av sin makt och skaffar sig makt genom att inte vara lojal mot något av detta egentligen. Så jag gjorde så, och det var ett mycket stort misstag men när jag rekryterade dom runt omkring mig både som gruppledare i riksdagens utskott men också dom anställda så tog jag inte en enda som jag var kompis med. Inte en ända som jag hade någon personlig resa med, som jag varit ute och tagit en pilsner med, inte en enda som jag varit hemma hos, för jag ville att dom skulle vara lojala med idén och inte med kompisen Håkan. Därför är du lojal med kompisen Håkan i ett svårt läge så kanske du undviker att ta de svåra sakerna med mig eller du kanske undviker att konfrontera mig. Nu kan vi inte ta det här pga stressen, vi ska ju ändå fira midsommar nästa år jag vet hur dina grabbar har det nu osv. Man ska inte ta någon som helst personlig hänsyn utan de som jobbade runt mig skulle vara lojala idén, men också hade jag en förhoppning om att de skulle vara lojala med ordförande ämbetet i Socialdemokraterna. Idag upplever jag att lojalitet kan vara att man inte säger något kritiskt på mötet, därför man är rädd om sin egen makt men sen sitter man i bastun och snackar skit istället. Lojalitet för mig är att säga de svåraste sakerna i rummet, gå upp i talarstolen och ta fighten och ha det jättejobbigt och sen när man går ut ur lokalen så håller man tyst. Om man pratar om t.ex. gruppmöten. Men det har utvecklats en kultur där lojalitet är att inte säga emot, att inte vara emot att inte begära votering. Jag menar på att demokratin bygger på att man kommer samman i ett parti och så debatterar vi och sen röstar vi väl? Det är mycket sällan det voteras eller att man har en omröstning  i ett politiskt parti idag, mycket mycket sällan. Istället skickar man frågan vidare till ledningsgruppen som får jobba vidare med frågan, kan vi göra så ? Pang! (Detta fenomen kallar vi beslutsfattande i vår ordbok red anm). Att komma fram till ett ställningstagande, vi var 12 stycken eller vi var 8 stycken, det är ganska ovanligt i de moderna partiernas kultur. Lojalitet är att inte kräva ställningstagandet, lojalitet är att vara tyst och inte ställa till besvär och inte ifrågasätta. Men därmed så pyser det någonstans. Det tror jag alla partier plågas av idag, då pyser man till kvällstidningar man måste få ur sig det man ändå känner. Så lojalitet för mig är att göra det svåraste mot den du är lojal med, eller den idén. Inte välja din egen lätta väg och spela lojal, det kan innebära att du blir av med makt. Men hellre då vara lojal än att eftersträva sin egen makt tycker jag.

Fornuft_ingress1Om man tar det amerikanska valet i nuläget. Så min uppfattning är att amerikanerna söker en ”Commander-in-chief”, dom söker ju verkligen någon som är en ledare.
Så är det det ju inte riktigt i Sverige idag vill vi ju ha någon som fattar beslut till oss, istället för att dom leder oss? Har du någon aning om varför det är på det sättet?
Det är alldeles uppenbart att det är på det sättet, i USA har man otroligt mycket sämre tilltro till politiken. Man tycker nog bara att politiken inte ska blanda sig i ett ***** dugg. Men man ska se till att inte Ryssland eller någon annan trampar på vårt land eller fana. America First! Men för *** lägg er inte i någonting, inte i skatter inte i sjukförsäkringar – håll er borta från mitt liv alla ***** politiker. Men väldigt många tror jag ligger, eller ja rör sig i den riktningen. Vi har nog fortfarande större tilltro till politikerna i Sverige, och vill ha en lyssnande politiker som ändå visar sig vara beslutsför och som för frågor i rätt riktning. Det är en annan politisk kultur. USA befinner sig hela tiden i krig. Man betraktar ju sig att man är i krig hela tiden, varje morgon i tidningen får man ju den här listan man kan se vilket terrorhot det är. Så det är en annan mental inställning, någon som skall vara tuff mot buset.

 

För diskussionen framåt med Facebook:

Ian Fernheden är sedan 2015 Chefredaktör och Ansvarig utgivare för Tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.


Spread our love
  • 44
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gilla oss gärna på Facebook:

Debattera gärna mer i vår friare Facebookgrupp