EU-åtstramar flyktingpolitiken via att betala Niger för kriminalisering av invandring

• av Staffan Marklund
• mars 22, 2019

Flyktingströmmarna till EU har minskat med 90% räknat från flyktingkrisens topp, detta rapporterar Vice. En delorsak som bedöms vara väsentlig är Nigers kriminalisering av invandrare att passera genom landet. Emigranter från stora delar av Västafrika uppehålls och fängslas i Niger – till följd av en lagändring som tillkom 2016. EU:s utvecklingsbistånd på 1 miljard euro uppdelat under fyra år, gavs som motkompensation för åtstramningar gällande migrationen.

Den Libyska diktatorn Gaddafi försökte tidigare kräva Europa på 5 miljarder euro per år, för att hålla flyktingströmmarna borta. Han uppgav att utan denna uppoffring skulle “Europa bli svart” (i Libyen finns en utbredd rasism mot svarta som Gaddafi antingen gav uttryck för, alternativt ville han anspela på europeisk rasism mot svarta). Gaddafis avsättande och inbördeskriget i Libyen, menar visselblåsaren Julian Assange, ha varit en av huvudorsakerna till flyktingkrisen. Inte primärt till följd av ökad destabilisering, utan till följd av att Libyen inte längre kunde agera en “kork till flaskan som utgör Afrika“.

Gaddafis agerande är inte unikt, forskning har visat att hotet om flyktingströmmar flertal gånger utgjort ett informellt vapen i stridigheter mellan nationer (Greenhill, Kelly M. 2010). EU:s lösning är i detta fall kontroversiellt, då det i praktiken utgör något liknande till ett så kallat tredjelandsavtal. D.v.s att betala ett annat land för att motta flyktingar istället för att ta in dessa i landet de invandrat till, i vanliga fall kompensera ett u-land för att ta emot flyktingar som tagit sig till i-länder. En policy som i Svensk politik närmast enbart förespråkats av Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (det senare anklagas för att vara högerextremt). EU:s politik skiljer sig från flera föreslagna modeller på tredjelandsavtal, på den punkten att ingen kontroll av human behandling av flyktingar försäkras.

Kritiker menar även att denna typ av politik blir oförenlig med EU:s retorik kring mänskliga rättigheter i frågan om invandring. Det miljöpartistiska kommunalrådet Nils Karlsson skrev i ETC under förra året att: Den gamla flyktingpolitiken var inte bra eftersom den gav oförutsägbara förutsättningar, saknade prioriteringar, finansierades med biståndspengar, och eftersom den byggde på ett provocerande hyckleri. Vi kunde vara hur generösa som helst i Sverige så länge något annat lands gränspolis sköt gummikulor mot simmande människor. Så länge någon annan höll EU:s yttre gränser kunde vi leka moralisk stormakt.

Denna typ av lösning försvaras ibland med argumentet att den är billigare, samt mer kostnadseffektiv. Att därmed kan mer pengar överföras till u-landsbistånd. Nya Arbetartidningen avslöjade i år att Sverige haft större utgifter för flyktingar än FN:s flyktingorgan:

År 2017 beräknade UNHCR att de behövde ca 70 miljarder kronor för att hantera den globala flyktingsituationen. Men deras anslag uppgick endast till ca 41 miljarder kronor. Detta ska jämföras med att den svenska budgeten för flyktingmottagande som under samma år uppgick till 61 miljarder kronor.

Tidigare, 2015, visade det sig att stor del av de pengar Sverige la på sitt flyktingmottagande, hade tagits från u-landsbiståndet. Detta enligt Nya Arbetartidningen.

Flyktingströmmarna till EU har minskat med 90% räknat från flyktingkrisens topp, detta rapporterar Vice. En delorsak som bedöms vara väsentlig är Nigers kriminalisering av invandrare att passera genom landet. Emigranter från stora delar av Västafrika uppehålls och fängslas i Niger – till följd av en lagändring som tillkom 2016. EU:s utvecklingsbistånd på 1 miljard euro…